• Efterbehandling

    Syftet med efterbehandling är framförallt att förbättra avskiljningen av smittämnen och kväve, samt att minska risken att människor och djur kommer i kontakt med behandlat avloppsvatten.

    Kontaktrisken kan minskas genom att flytta utsläppspunkten till ett lämpligt ställe. Hur efterbehandlingen bör och kan utformas bestäms framförallt av platsens förutsättningar, men också av vilken behandling som vattnet genomgått innan efterbehandlingen.

    De avloppskomponenter för efterbehandling som beskrivs här (se längre ner på sidan till vänster) baseras på naturnära robusta tekniker som kräver lite skötsel.

    Utöver dessa finns det ett antal mer tekniska metoder som idag främst används vid efterbehandling av avloppsvatten från ett minireningsverk. Exempel på sådana tekniker är membranfiltrering, UV-ljus, fosforfilter och ozonbehandling. Lite mer om dessa finns att läsa i rapporten Efterbehandling efter minireningsverk. Du kan även kontakta tillverkaren av minireningsverket.

    Markbaserad efterbehandling

    I en infiltrationsanläggning renas vattnet genom att det rinner genom naturliga jordlager och sprids via marken till grundvattnet. I marken sker naturlig rening av vattnet genom biologiska, fysikaliska och kemiska processer. Infiltration kan användas för rening av blandat, urinavlastat avloppsvatten, eller enbart BDT-vatten.

    Skisser över en infiltration från Naturvårdsverkets tidigare allmänna råd.
    Läs mer i Naturvårdsverkets faktablad om infiltrationsanläggningar.

    Installation och funktion

    För att infiltration ska vara möjlig måste marken vara tillräckligt genomsläpplig och ha förmåga att transportera bort vattnet. Jorden får heller inte vara för grovkornig eftersom vattnet då inte hinner renas innan det når grundvattnet. För att få reda på markens infiltrationskapacitet gräver man en provgrop.

    Vid olämpliga platsförhållanden kan avloppsvattnet behöva pumpas till en mer lämplig placering.

    Infiltrationsanläggningen ska vara anläggas enligt god praxis. Installation av en avloppsanläggning ska alltid utföras av en sakkunnig person.

    Miljö och kretslopp

    Utsläpp från en infiltrationsanläggning sker till grundvattnet, vilket kan medföra problem om behandlingen inte fungerar tillfredsställande.

    Miljöskydd

    Ämne

    BOD

    fosfor

    kväve

    Reduktion i % av total mängd*

    90-95

    25-90

    20-40

    *enligt Naturvårdsverket, Små avloppsanläggningar (2003)

    Med enbart infiltration finns ingen möjlighet till kretslopp av närsalter från avloppsvattnet.

    Drift och skötsel

    En infiltrationsanläggning kräver mycket lite tillsyn och skötsel. Den bör dock inspekteras minst en gång om året genom att kontrollera att det inte står vatten i luftningsröret (om sådant finns).

    Slamavskiljaren måste tömmas regelbundet för minska risk för igensättning av infiltrationsanläggningen.

    Tänk på att

    • Vid infiltration av avloppsvatten finns alltid en risk att dricksvattenbrunnar förorenas.
    • Det är svårt att kontrollera funktionen på en infiltration, eftersom man inte kan ta ett vattenprov på ett lätt sätt.

    Resorptionsdike

    I ett resorptionsdike går vattnet i ett perforerat rör i ett spridarlager av grus som täcks med jord. Vatten leds bort, infiltreras samt tas upp av växter. Behandlingen av vattnet sker både genom infiltration, genom växtupptag och genom biologiska processer och fastläggning i själva diket. Skillnaden jämfört med ett biofilterdike är att ett resorptionsdike är täckt, vilket innebär att varken människor eller djur exponeras för avloppsvattnet förrän vid dikets utlopp.

    Skiss över ett resorptionsdike för efterbehandling av avloppsvatten.

    Utformning

    Avskiljningen i diket beror på uppehållstid och belastning - ju längre dike desto bättre avskiljning. I allmänhet är det praktiska överväganden som avgör dikets längd, t ex vilken mark som finns tillgänglig och hur marken lutar mot recipient. Spridarlagret utformas så att det perforerade röret inte sätts igen, och utgörs t ex av makadam. Diket kan utformas på många olika sätt, t ex kan fosforreduktionen förbättras genom att det fylls med fosforbindande material.

    Reduktion

    Det är svårt att ange reduktionseffekten i diket eftersom den varierar med dikets utformning, uppehållstid, belastning, etc. Ett dike ger dock alltid bättre avskiljning än direktutsläpp i ett vattendrag.

    Skötsel

    Ett resorptionsdike är en robust anläggning som kräver mycket lite skötsel.

    Översilning

    Översilning som efterbehandlingsmetod innebär att det behandlade avloppsvattnet får rinna över en svagt sluttande, gräsbevuxen yta för att sedan samlas upp för utsläpp till recipient. När vattnet rinner över översilningsytan kommer det i kontakt med jord, växter, insekter och mikroorganismer. Naturliga biologiska, fysiska och kemiska processer bidrar till rening av vattnet.

    Metoden används i större och mindre skala, bl a för efterbehandling av avloppsvatten från kommunala reningsverk och för behandling av dagvatten.

    Översilning som efterbehandling av avloppsvatten från enskilda hushåll används normalt endast sommartid. Under vintersäsongen stängs översilningen av och vattnet leds direkt till recipient från behandlingsanläggningen.

    Skiss över översilning från "PM om växtbaserade avloppsanläggningar" från Hörby kommun. Se beteckningar nedan.

    Installation

    För att översilning ska kunna tillämpas krävs tillgång till en sluttande yta (lutning ca 3 – 5 %). Sluttningens lutning och längd påverkar vattnets flöde, och därmed behandlingen av vattnet. Ytbehovet för ett hushåll är ca 50 – 100 m².

    Bevattningen utförs med självfallsledning med droppsystem i ett spridningslager av singel eller makadam.

    Beteckningar

    1. Självfallsledning från markbädd
    2. Fördelningsbrunn
    3. Dropprör
    4. Bädd av stenmtrl
    5. Gummiduk (ev)
    6. Utläckage i slänt
    7. Geotextil

    Skiss över översilning från "PM om växtbaserade anläggningar" från Hörby kommun.

    En översilning som används som efterbehandling efter minireningsverk placeras lämpligen på tillräckligt avstånd från bostadshus och hägnas in, eftersom helt orenat avloppsvatten riskerar att gå ut i våtmarken vid ett eventuellt driftstopp i minireningsverket.

    Reduktion

    Översilning är en effektiv metod för avskiljning av ammoniumkväve, men också av syreförbrukande ämnen (BOD), fosfor och nitratkväve till viss del.

    Om översilningen föregås av behandling med god smittämnesreduktion, t.ex. markbädd, är risken för smittspridning mycket liten.

    Skötsel

    Kontrollera fördelningsbrunn och spridningsyta regelbundet.

    Avsluta bevattningen av översilningsytan inför vintern och påbörja den igen efter vintern.

    Våtmark/damm

    Våtmark är inte ett klart definierat begrepp och många olika typer av växt-/vattensystem benämns som våtmarker. Här definieras våtmark som en grund bevuxen damm för efterbehandling av avloppsvatten.
    Behandlingen i en våtmark bygger på att bakterier, alger, svampar och andra mikroorganismer bryter ner organiska ämnen och tar upp närsalter. Växterna bidrar till reduktionen genom att ta upp närsalter för sin tillväxt, bilda en stor yta för bakterier och alger att växa på och förhindra att sedimenterat slam virvlar upp och följer med utgående vatten.

    Det är i princip möjligt att klara hela behandlingen av blandat avloppsvatten, alternativt restavlopp/BDT-vatten, i en serie våtmarker men det stora ytbehovet, hygieniska aspekter och skötselbehov gör att det i normalfallet är mest fördelaktigt att använda våtmarken för efterbehandling.

    Installation

    Ytbehovet är ca 5- 20 m²/person beroende på föregående behandling. För bästa funktion utformas våtmarken som en grund damm, ca 0,1-0,4 m djup, som planteras/täcks med växter. Våtmarken görs långsmal, med in- och utlopp i vardera änden. In- och utloppen utformas så att vattnet fördelas över hela ytan.

    Om utsläpp till grundvatten ska undvikas kan ett tätskikt i botten behövas, om inte våtmarken läggs på lermark.

    En våtmark som används som efterbehandling efter minireningsverk placeras lämpligen på tillräckligt avstånd från bostadshus, eftersom helt orenat avloppsvatten riskerar att gå ut i våtmarken vid ett eventuellt driftstopp i minireningsverket.

    Av säkerhetsskäl kan våtmarken/dammen förses med ett enkelt staket för att hindra små barn från att falla i vattnet men även för att förhindra ev smittspridning.

    Reduktion

    Reduktionen i våtmarken beror till stor del på uppehållstiden och varierar därför med våtmarkens storlek. Vid en väl utformad våtmark kan avskiljningen vara så hög som 50- 95 % av syreförbrukande ämnen (BOD), 60- 95 % av fosfor och 50 – 95 % av kväve. Vid överbelastning minskar dock reduktionen kraftigt, framförallt av fosfor.

    Näringsämnen kommer att lagras i form av sediment och vegetation i våtmarken. Näringsämnena kan på så sätt återföras till kretsloppet efter rensning av våtmarken.

    Skötsel

    Våtmarker för efterbehandling är i allmänhet robusta anläggningar med litet skötselbehov. Rensning av upplagrat sedimenterat slam och växter krävs i intervall om 4-20 år beroende på belastning. För att underlätta skötseln utformas våtmarken så att rensning kan utföras maskinellt. Slam och växtdelar som rensas bort kan komposteras och användas som jordförbättringsmedel.

    Rotzonsanläggning

    Med rotzonsanläggning åsyftas i allmänhet en svagt sluttande filterbädd bevuxen med vattentåliga växter, vanligen vass eller liknande. Bädden består vanligen av grus, sand och/eller liknande material. Vattnet strömmar horisontellt genom bädden i mättad strömning, dvs. alla porer i bädden är fyllda med vatten.

    Ibland benämns också bevuxna markfilter med vertikalt flöde rotzonsanläggningar, men dessa fungerar i stort sett som markbäddar, och det är oklart vad växterna har för funktion. Beskrivningen i detta avsnitt avser rotzonsanläggningar med horisontellt flöde i mättad strömning.

    Skiss över rotzonsanläggning. Källa:Brix & Hasling, Plantebaserarade anlaeg. Kapitel i handbok från projektet RENT vatten, Helsingborgs kommun mfl.

    Rotzonsanläggningar har tidigare använts som huvudsaklig behandling av avloppsvatten. Erfarenheter har visat att det är svårt att uppnå god reduktion utan föregående biologisk behandling, r,ex, i en markbädd eller annat filter med vertikal strömning. Tillfredsställande rening av fosfor kan normalt uppnås endast om anläggningarna görs mycket stora. Detta beror på att den biologiska nedbrytningen är mer effektiv vid omättad än vid mättad strömning. På grund av dessa erfarenheter är rotzonsanläggningar i första hand att betrakta som tänkbar efterbehandling.

    Installation

    Rotzonsanläggningar byggs upp av en makadamfylld spridningskanal, själva filtret bestående av humushaltig sand samt en makadamfylld utloppskanal. Därefter leds vattnet till en utloppsbrunn i vilken vattennivån kan regleras.

    Om rotzonen föregås av behandling med god smittämnesreduktion, t.ex. markbädd, är risken för smittspridning liten. I annat fall bör rotzonsanläggningen hägnas in eller göras svårtillgänglig för att förhindra smittspridning.

    Reduktion

    Om rotzonsanläggningen föregås av en biologisk behandling kan reduktionen av fosfor och kväve i rotzonen vara relativt god, ca 50%.

    Skötsel

    Ett rotzonsanläggning är en robust anläggning som kräver lite skötsel. Fördelningsröret kan behöva spolas med några års mellanrum. Under kalla vintrar behöver man reglera vattenståndet i utloppsbrunnen.

    Bevattning

    Bevattning med avloppsvatten är en teknik som för större system används både som behandling och efterbehandling. Även för enskilda hushåll kan bevattning tillämpas som behandling sommartid men det är ovanligt. Idag används bevattning med avloppsvatten från enskilda hushåll framförallt som efterbehandling.

    De grödor som bevattnas med avloppsvatten är vanligen energiskog, ädellövskog eller andra buskar och träd. Eftersom en mycket stor del av näringsämnena i avloppsvattnet kan tas upp av växterna innebär bevattning både höggradig reduktion och god återföring av näringsämnen.

    En blandning av bevattningssystem och resorptionsdike är de anläggningar (”pileanlaeg”) som börjat byggas i Danmark och som nu också finns ett fåtal av i västra Sverige. Dessa är generellt sett mycket stora (ca. 200m² per hushåll) och innebär en tät lövträdsplantering på fastigheten. Med tätduk i botten kan dessa anläggningar ge nollutsläpp av vatten och närsalter.

    Skiss över bevattning av energiskog med diken från "PM om växtbaserade anläggningar" från Hörby kommun. Se beteckningar nedan.

    Installation

    Ytan för bevattning dimensioneras i allmänhet utifrån fosforbelastningen, eftersom denna oftast är begränsande. För bevattning av energiskog som efterbehandling är ytbehovet ca 50 – 100 m². Bevattningssystem är i allmänhet trycksatta, men kan också utformas som självfallssystem i form av bevattningsdiken, se figurer ovan och nedan.

    Bevattningen stängs vanligen av under vintersäsongen. Den kan också utformas som en ytlig infiltration som isoleras med t.ex. halm under vintern för att förhindra frysning. På så sätt fungerar anläggningen som bevattning under sommaren och infiltration under vintern.

    Om bevattningen utformas för avstängning vintertid installeras lämplig anordning för detta, t.ex. avstängningsventil och utloppsledning direkt till recipient. För att minimera risk för smittspridning kan bevattningsområdet stängslas in med ett enkelt staket.

    Beteckningar

    1. Självfallsledning från markbädd
    2. Fördelningsbrunn
    3. Transportledning
    4. Dike makadam/singel
    5. Träd, t ex björk el bok
    6. Gummiduk
    7. Sandfyllning

    Skiss över bevattning av energiskog med diken från "PM om växtbaserade anläggningar" från Hörby kommun.

    Reduktion

    Vid bevattning med avloppsvatten tas både vatten och näringsämnen upp av träden som bevattnas och reduktionen är i allmänhet mycket god. Detta förutsätter naturligtvis att anläggningen är rätt dimensionerad utifrån belastning och grödans näringsbehov.

    Skötsel

    Kontrollera fördelningsbrunn/pump och inspektionsbrunnar regelbundet.

    Avsluta eventuellt bevattningen inför vintern och påbörja den igen efter vintern. Om bevattningen stängs av vintertid töms tryckledningar och droppslangar för att förhindra frysning.

    Biofilterdike

    Den enklaste formen av efterbehandling är att leda ut det behandlade vattnet i ett öppet dike. För att förbättra avskiljningen kan växter planteras i diket. I diket behandlas vattnet genom olika processer, såsom växters näringsupptag, filtrering och nedbrytning med hjälp av mikroorganismer. Beroende på markens egenskaper infiltreras varierande andel av vattnet ner i marken när det passerar diket. Avdunstning till luft sker också.

    Växterna i ett biofilterdike kan eventuellt behöva slås med några års mellanrum.

    Reduktion

    Det är svårt att ange reduktionseffekten i ett dike, eftersom den varierar med dikets utformning, uppehållstid, belastning, etc. Avskiljningen i diket beror på uppehållstid och belastning - ju längre dike, desto bättre avskiljning. Ett dike ger alltid bättre avskiljning än direktutsläpp i ett vattendrag. För att minska risken för exponering av smittämnen kan den första delen göras mer svårtillgänglig eller täckas över.

    Skötsel

    Ett biofilterdike är en robust anläggning som kräver lite skötsel. Växterna i diket kan ev behöva slås med några års mellanrum. Om det är mycket torrt och kallt samt små flöden kan det finnas risk för frysning i diket. Vanligtvis finns det dock grundvatten som trycker på i diket och förhindrar frysning. Snö bidrar också ofta till isolering av diket.

    Till toppen