Typ av brunn

Det finns ungefär 800 000 brunnar för eget dricksvatten i Sverige. Livsmedelsverket uppskattar att cirka 1,2 miljoner permanentboende och ungefär lika många fritidsboende har egen brunn.

Du kan få ditt dricksvatten från grundvatten eller ytvatten, som sjöar och vattendrag. Grundvatten är den vanligaste källan och man tar upp vattnet genom att borra eller gräva brunnar. Dessutom börjar småskaliga avsaltningsanläggningar för hushållsbruk bli allt vanligare i vissa kustområden då man avsaltar bräckt vatten eller havsvatten.

På denna sida beskriver vi följande brunnstyper och vattentäkter:

• Filterbrunn
• Borrad brunn
• Grävd brunn
• Spetsbrunn
• Ytvatten (dricksvatten från sjöar och vattendrag)
• Avsaltningsanläggning

De två vanliga brunnstyperna är borrade eller grävda brunnar. Idag är nästan alla nya brunnar borrade men det finns grunda grävda brunnar, ofta handgrävda, som fortfarande är i drift. I de grunda grävda brunnarna är risken för förorening betydligt större och det är därmed ännu viktigare med regelbunden skötsel och att ta prov på vattnet.

Det är viktigt att skydda alla brunnar så att ytvatten inte kan rinna in i brunnen. Se till att inte förvara farliga kemikalier, ha avloppsutsläpp eller låta djur gödsla marken nära brunnen.

Tillgången på vatten i borrade och grävda brunnar

Vattenanvändningen varierar mellan olika hushåll. En vanlig norm för ett hushålls vattenbehov är cirka 50–100 liter per timme.  Med vattenbesparande åtgärder kan du minska behovet. Enligt vägledningen Normbrunn -16 från SGU ger en ny bergborrad brunn i urberg cirka 100-1000 liter per timme. Om brunnen prickar en eller flera större sprickzoner kan vattentillgången vara betydligt större.

Borrad brunn

Även om vattentillgången kan vara liten är det är relativt sällsynt att en borrad brunn ger för lite vatten för ett enskilt hushåll. Det är vanligt att brunnsborraren borrar tills man är nöjd med tillgången på vatten.

Borrad brunn, eller bergborrad brunn, utförs oftast med tryckluftsdriven sänkhammarborrning som kombinerar rotation och slag för att tränga ned i marken. Anläggningen sker i två steg.

(1) I det första borras ett foderrör genom jorden och ned i berget. Enligt Normbrunn-16 ska foderröret ned minst två meter i berget. Därefter tätas utrymmet mellan foderrör och berg, vanligtvis genom att gjuta fast röret med cement. Detta är viktigt för att förhindra att brunnen förorenas av partiklar eller eventuella föroreningar i ytligt grundvatten.

(2) I det andra steget borrar man genom berget ned till sprickor eller andra vattenförande lager. Detta borrhål utgör själva brunnen.

Schematisk bild över en borrad brunn

Kritiska faktorer – saker att tänka på

Ökad risk vid små jorddjup

Jorden fungerar som ett filter när vattnet sipprar ned genom marken, ju tunnare jordlager desto mindre naturligt skydd. När man anlägger en bergborrad brunn på en plats med litet jorddjup är det därför extra viktigt att foderröret borras ned djupt i berget och att tätningen blir korrekt så att inte partiklar eller förorenat ytligt grundvatten kan tränga in i borrhålet.

Du kan skaffa dig en uppfattning om jorddjupet med hjälp denna karta från SGU, Statens Geologiska Undersökning: Kartvisaren – jorddjup (länk till SGU öppnas i ny flik).

Borrning nära byggnader och andra brunnar

Vid borrning nära ett hus finns det risk att skador uppstår på byggnaden eller dränering. Hur riskerna ser ut beror på hur huset är byggt och på markens egenskaper. Om man ska borra i närheten av byggnader bör brunnsborraren inspektera fasad, grund och källare innan man börjar. Resultaten bör dokumenteras och delas med dig som beställare och husägare.

Enligt vägledningen i Normbrunn-16 bör man undvika att borra närmare än fyra meter från byggnader. Borrning i närhet av byggnad måste alltid ske med stor försiktighet, låga lufttryck och mycket spolvatten.

Exempel på borrad brunn med sänkpump

Det är vanligt med sänkpumpar eller ejektorpumpar i borrade brunnar. Sänkpumpen är den vanligaste pumptypen i bergborrade brunnar och är tämligen driftsäker. Sänkpumpen är en så kallad djupvattenpump och sitter i borrhålet.

Ejektorpumpen står på marken. Även den är en så kallad djupvattenpump och används i bergborrade brunnar, särskilt om det finns risk för ras och igensättningar i brunnen.

Beskrivning av komponenter

Hydroforen eller hydropressen reglerar trycket i vattenledningar och kranar.

Tryckströmbrytaren reglerar trycket i hydroforen, vattenledningar och i spolningen i kranar.

Kontaktormotorskyddet skyddar pumpens motor från att bli överbelastad.

Brunnslocket förhindrar föroreningar att komma in i brunnen, men ska vara utformat så att eventuell gas i brunnen kan avluftas utomhus.

Adaptern leder vatten genom brunnsväggen samtidigt som den förhindrar ytligt vatten att tränga ner i brunnen.

Hydrofor eller hydropress?

Du behöver ett tryckkärl i anläggningen för att få tryck i vattenledningarna i huset. För detta kan du använda en hydrofor eller hydropress.

En hydrofor är ett trycksatt kärl och kallas ibland för hydrofortank då de kan rymma en stor volym vatten. En fördel med en hydrofor är att den kan avlufta vattnet om det behöver avluftning på grund av problem med till exempel radon eller svavelväte.

En hydropress skapar tryck i vattenledningarna i huset men tar betydligt mindre plats än en hydrofor. Därför byter många till hydropress om de behöver åtgärda hydroforen. Men du kan inte avlufta vattnet via hydropressen som i fallet med hydroforen. Hydropress kallas även ibland för membranhydrofor.

Djupare brunn behöver inte vara bättre

Tillgången till vatten beror på berggrundens sprickighet. Risken för saltvattenpåverkan ökar med ökat vattenuttag och med brunnens djup. I stor del av landet där det är aktuellt med egen brunn kan det finnas fickor av urgammalt saltvatten djupt ned i berggrunden, så kallat relikt saltvatten.

Risken för saltvatteninträngning är särskilt aktuell i  kustområden och områden kring de stora sjöarna i Mellansverige. En erfaren brunnsborrare bör känna till dessa risker och när man bör vara extra uppmärksam. Den vanligaste försiktighetsåtgärden är att inte borra för djupt.  Brunnsborraren bör under borrningen dokumentera vattnets salthalt, eller konduktivitet som är ett mått på salthalten.

Filterbrunn

Filterbrunnar är borrade brunnar där vatten tas från djupa jordlager. En form av borrad brunn men man borrar inte ned i berggrunden. Vattenintaget sker genom slitsade plaströr eller rostfria rör i botten. Det slitsade röret kallas sil eller filter vilket gett namn till själva brunnstypen. Det handlar inte om ett filter som förbrukas och behöver bytas.

Vid anläggning av en filterbrunn borras ett foderrör först ned till lämpligt djup. Därefter förs filtret ned och foderröret lyfts tillräckligt för att frilägga filtret. Alternativt förs filter ihopsatt med ett förlängningsrör ned i foderröret och det sistnämnda dras upp helt och hållet. Det är viktigt att röret sticker upp en bit ovanför omgivande mark, rekommenderat minst 20 cm.

Filterbrunnar är inte särskilt vanliga men då de anläggs handlar det om genomsläppliga jordlager som sand eller grus där grundvattentillgången är god. Jämfört med grävda brunnar kan vatten tas från ett större djup, vilket gör filterbrunnen mindre känslig för föroreningar från markytan.

Principskiss av av en filterbrunn. Figuren är hämtad från Livsmedelsverkets faktaskrift Dricksvatten från små dricksvattenanläggningar för privat bruk, 2022.

Jordens kornstorlek är viktig

Slitsarna i filterbrunnen behöver dimensioneras efter jordens kornstorlek. Om slitsarna är för breda finns en risk för att jordmaterial flyter in i brunnen, är de för smala kan det bli problem med vattenintaget. Innan man anlägger en filterbrunn kan det därför först krävas en analys av ett jordprov från den aktuella delen av jordlagret.

Grävd brunn

En grävd brunn förutsätter att det finns grundvatten ett par meter under markytan. Det hörs på namnet hur denna brunnstyp är konstruerad, ett grävt hål i jorden. Vid anläggandet har man fyllt botten med ett genomsläppligt lager av sand eller grus. I hålet placeras själva brunnen.

Kontrollera regelbundet att brunnslock, brunnsringar och genomföringen för råvattenledningen är hela och täta och att ytvatten inte kan rinna in i brunnen. Djur ska inte gödsla marken närmast brunnen och dräneringen ska vara god.

Schematisk bild över en grävd brunn

Vanligtvis består brunnen av sammanfogade betongringar. Det är viktigt att fogarna är täta så att inte förorenat vatten tränger in genom brunnens väggar. Brunnen bör sticka upp så att inte ytvatten kan rinna in över kanten. Hålet runt brunnen återfylls med jord utan föroreningar och med låg genomsläpplighet och fylls upp så att man får en marklutning bort från brunnen, gärna med ett tätskikt högst upp. Ovanpå placeras ett tätt lock med ett ventilationsrör som mynnar nedåt. Rörets mynning ska vara täckt med ett finmaskigt nät så att insekter eller skräp inte hamnar i brunnen.

I grävda brunnar och spetsbrunnar, se nedan, använder man ofta så kallade sugpumpar som står på markytan. Sugpumpen kan ta upp vatten från en cirka 7 meters djup under pumpens nivå. Normalt förekommer därför denna typ av pump i grunda brunnar anlagda i jordlagren eller då man tar vatten från sjö eller annat vattendrag.

Det är vanligt att man placerar pumpen i bostadshuset eller i ett särskilt pumphus som måste vara uppvärmt om anläggningen även ska användas under vintern.

Kritiska faktorer – saker att tänka på

Känslig för föroreningar

Eftersom grävda brunnar ligger ytligt är de känsliga för föroreningar. Exempel på föroreningskällor:

• Utsläpp från avloppsanläggningar och avloppsinfiltration i mark
• Gödsel och djurspillning
• Regnvatten som försurar brunnsvattnet

När man väljer placering av dricksvattentäkter och avloppsanläggningar vill du ha ett så långt skyddsavstånd som möjligt mellan brunn och avloppsanläggningar. Du vill också att avloppsvattnet ska rinna bort från dricksvattentäkter så de inte förorenas. Det är därför viktigt att skaffa sig uppfattning om hur vattnet rinner i marken. Läs mer på Avloppsguiden om var avloppet ska ligga

Ha koll på varierande grundvattennivåer

Under året varierar grundvattennivån i marken naturligt. Grävda brunnar är särskilt känsliga för nivåförändringarna eftersom de tar vatten från ytligare grundvatten än till exempel borrade brunnar. Under torrperioden kan det leda till vattenbrist. Varierande grundvattennivåer innebär också förändringar i vattnets rörelse i marken, vilket i sin tur kan leda till förändringar i vattnets kvalitet.

Spetsbrunn

Den kallas även för rörspetsbrunnen eller ”spets”. Den består av ett rör med en spets med små hål i botten. Det spetsiga röret slås ner i vattenförande jordlager, vanligen sand och grus. Rörets dimension är vanligtvis 2-3 tum (5-7,5 cm). Det handlar alltså om en betydligt mindre dimension jämfört med borrad eller grävd brunn. Vattnet i röret sugs upp med pump.

Eftersom det är svårt att hämta upp vatten när sugpump är det enda pumpalternativet är spetsbrunnen endast lämplig när grundvattenytan ligger nära markytan, inte djupare än 5-6 meter under markytan. Enligt SGU finns det endast ett fåtal entreprenörer som utför denna typ av brunn.

Kallkällor

En kallkälla är ett naturligt utflöde av grundvatten där vattnet tränger fram på markytan. Kallkällor ger ofta god tillgång på vatten av relativt bra kvalitet, men det är viktigt att kontrollera vattenkvaliteten innan det används som dricksvatten.

En vattentäkt från en kallkälla kan utformas på olika vis. Ett sätt är betongringar med öppen botten eller lägga dräneringsrör och fylla ut med sten och grus runtomkring. Andra sätt är att anlägga en damm .

Kritiska faktorer – saker att tänka på

Saker som kan påverka en kallkälla:

• Yttre föroreningar – särskilt om källan är öppen och utsatt för djur eller ytvatten.
• Vattenflöde – vissa källor kan sina vid längre torrperioder.
• Berggrundens sammansättning styr vilka kemiska ämnen som finns i vattnet.

Dricksvatten från sjöar och vattendrag

Att ta sitt dricksvatten tas från en sjö eller ett vattendrag kallas för ytvattentäkt. Denna typ av dricksvattenförsörjning är inte så vanligast där sjövatten används till annat än just dricksvatten.

Själva utformningen är ofta rätt enkel, en slang förankras i vattendraget, helst så djupt som möjligt, och så pumpas vattnet upp till huset. Längst ut på slangen sitter intaget med en sil.

Kritiska faktorer – saker att tänka på

Känsliga för föroreningar

Ytvatten påverkas lätt av omgivningen och innehåller oftare mikroorganismer än grundvatten. För att använda det som dricksvatten behöver det nästan alltid renas med till exempel filter eller annan vattenbehandling innan det går att dricka.

Väder och årstid

Kraftiga regn och snösmältning ökar risken för att föroreningar sköljs ner i vattnet. Vattentemperaturen varierar mer än i grundvatten vilket kan gynna tillväxt av mikroorganismer, särskilt sommartid. Vintertid bör ledningarna ligga frostfritt eller vara isolerade. 

Avsaltat vatten som dricksvatten

Vid Sveriges kustområden och skärgårdsöar är det inte ovanligt att grundvattennivåer sjunker vilket kan leda till saltvatteninträngningar i dricksvattenbrunnar. Därför ser många avsaltning av havsvatten som en möjlig lösning för dricksvattenförsörjningen. Att avsalta dricksvatten innebär att man producerar sitt eget dricksvatten från salt ytvatten.

Antalet småskaliga avsaltningsanläggningar ökar men exakt antal förblir okänt. Detta beror på att anläggningar som producerar mindre än 10 kubikmeter per dygn och som heller inte används inom livsmedelsverksamhet inte omfattas av anmälningsplikt. Det är upp till den enskilde att hålla koll på sin egen dricksvattenkvalitet. Men om du producerar mer än 10 kubikmeter per dygn eller använder dricksvattnet inom livsmedelsverksamhet måste du anmäla, beskriva, verksamheten för kommunens livsmedelstillsyn.

Denna informationssida om småskalig avsaltning bygger på examensarbetet Avsaltning utanför kommunalt verksamhetsområde för allmänt VA från 2020.

Omvänd osmos (RO-teknik)

Denna teknik används i både storskaliga anläggningar och små avsaltningsanläggningar för privat bruk.

Membranbaserad avsaltning kan förenklat delas upp i fem steg:

1. Intag av råvatten
2. Förbehandling
3. Avskiljning av salter
4. Efterbehandling
5. Bortskaffande av saltkoncentratet (rejekt)

Intag av råvatten

De flesta tillverkare och återförsäljare svarade i en enkät 2020 att de rekommenderar sina kunder att använda havsvatten som råvattenkälla. Råvattenintaget består vanligen av vattenledningar som stödjs med betongvikter på havsbotten. Dessa vattenledningar ansluts till en råvattenpump som antingen placeras under vattenytan eller på land. Ett råvattenintag bör placeras på tillräckligt djup för att minska risken för upptag av alger, organiskt material och kolloidala partiklar med mera som kan orsaka beläggningar på förfilter och membran. Rekommenderat djup varierar mellan 5 till 15 meter beroende på förhållande i råvattenkällan.

Intaget har en avgörande roll för utformning av en avsaltningsanläggning på grund av intagets påverkan på råvattenkvalitet. Desto djupare och svalare råvatten desto bättre. Eftersom råvattenkvalitet avgör vilken förbehandling som krävs kommer den att medföra mätbar påverkan på ekonomi och utgåendevattens kvalitet. Det är alltså klokt att anstränga sig för att få ett bra råvattenintag

Förbehandling

Det är nödvändigt att förbehandla råvattnet för att sedan kunna få bort vattnet med membranteknik. Förbehandlingen består vanligen av ett filtersystem i flera steg. Generellt sett utrustas småskaliga avsaltningsanläggningar med ett grovfilter, precis vid råvattenintaget, och efterkommande sand- eller mikrofilter. Råvatten renas med avseende på suspenderat material, mikroorganismer samt organiska och oorganiska ämnen. Detta leder till minskad belastning på membranet i efterföljande avsaltningssteg. I vissa fall kan inkommande vatten behöva genomgå kemisk förbehandling med pH-justering. Förbehandlingen bör vara anpassad efter råvattnet.

Avskiljning av salter – membranfiltrering

Membranfilter för omvänd osmos, RO-membran består av tunnfilm. Vattentransporten sker genom diffusion där vattenmolekyler tränger sig genom kanaler och separeras från större molekyler såsom salter, bakterier och virus. Det finns olika typer av membran med för- och nackdelar. Vattnets temperatur och pH-värde påverkar vissa membran mer än andra, vissa är känsliga för övriga föroreningar och oxidanter. Liksom förbehandlingen bör tekniken för saltavskiljningen anpassas efter råvattnets kvalitet.

RO-membran organiseras i moduler för att effektivisera energiförbrukning och packningstäthet samt ge god fysisk stöttning som krävs för att klara av det höga trycket som används vid avsaltningsprocesser. Det finns olika typer av membranmoduler som används vid avsaltning. Spirallindade moduler är idag den vanligast förekommande modultypen på marknaden för både stor och småskalig avsaltning.

RO-membran kan drabbas av beläggningar, så kallad fouling. Olika ämnen fastnar och samlas på membranytan vilket förhindrar membranets vanliga funktion. Beläggningarna resulterar i minskad genomströmning och behovet av tryck ökar, vilket i sin tur leder till ökad elförbrukning. Dessutom kan kvaliteten på utgående vatten försämras och membranet stegvis skadas.

Beläggningar delas in i tre huvudgrupper: biologisk, organisk och oorganisk fouling. Biologisk fouling orsakas av alger, bakterier och mikroorganismer som koloniserar membranet, bildar en biofilm, som med sin tillväxt stegvist täpper till membranet.

Organisk fouling handlar om beläggningar som orsakas av organiskt material, till exempel nedbrutna växtrester. Oorganisk fouling uppstår på grund av så kallad koncentrationspolarisation av oorganiska joner vid membranytan. De mest problematiska joner är Ca2+, Ba2+, Sr2+, CO32-, SO42- och PO42-.

RO-membran kräver regelbunden rengöring

För att förebygga beläggningar kan både fysiska och kemiska rengöringsmetoder användas. Rengöringen måste anpassas efter membranmodulernas konstruktion. Spirallindade membranmoduler, som nämndes ovan, kan rengöras osmotiskt. Osmotisk rengöring innebär att vattnet drivs tillbaka över membranet genom minskning av osmotiskt tryck eller tryckökning på permeatsidan. Om membranet är trycktåligt i båda riktningar används ofta backspoling där membranet spolas så att vattnet passerar membranet i omvänd riktning under högt tryck. Kemisk membranrengöring kan genomföras med hjälp av alkaliner, syror, enzymer, ytaktiva- eller metallkelaterande medel. Användning av citronsyra och EDTA vid kemisk rening är vanligast vid avsaltning av bräckt vatten.

Efterbehandling

Det avsaltade vattnet behöver efterbehandlas, återmineraliseras, för att efterlikna ett vanligt dricksvatten. Återmineralisering innebär att man tillsätter mineraler som kalcium och magnesium. Vattnet kan även behöva behandlas med UV-ljus eller kloreras samt justeras vad gäller pH-värdet.

Samtliga avsaltningstekniker tar bort ca 90 % av saltvattnets mineralinnehåll, vilket innebär att man får ett vatten med låg mineralkoncentration, alkanitet och hårdhet. Det låga mineralinnehållet gör att vattnet har låg buffringskapacitet vilket medför varierande pH-värden samt att vattnet saknar förmågan att bilda kalciumkarbonatfilmer som skyddar rörväggar. Dessa egenskaper gör vattnet korrosivt för metalledningar i distributionssystem och i utrustning i hemmet.

Det avsaltade vattnets korrosiva egenskaper ställer krav på efterbehandling och består vanligen av återmineralisering av vattnet och ibland desinfektion. Vanliga sätt att återmineralisera avsaltat vatten:

• Tillsats av kemikalier med hög koncentration av kalcium och magnesium.
• Tillsats av färskt vatten med hög mineralkoncentration.
• Tillsats av kalksten eller dolomit.
• Vanliga sätt att motverka smitta, desinficering, i avsaltat vatten är UV-filter eller klorering.

Bortskaffande av saltkoncentratet (rejektet)

De flesta tillverkare och återförsäljare svarade i en enkät 2020 att de rekommenderar sina kunder att leda rejektet tillbaka till havet. Återföring av rejektvattnet tillbaka till havet är den mest använda metoden för hantering av rejektvatten från enskilda avsaltningsanläggningar.

Rejektvatten är en biprodukt som genereras då råvattnet renas från salter och får därför ett innehåll av koncentrerade salter, lösta ämnen och mikrobiella föroreningar som fanns i saltvattnet. Även eventuella kemikalier som används i förbehandlingssteget hamnar i rejektvattnet.

Vid avsaltning av bräckt vatten kan rejektet förväntas innehålla mellan 4- 10 gånger högre saltkoncentration än råvattnet, medan rejektet från havsvatten innehåller vanligen mellan 1,5 till 2 gånger högre koncentration. Detta beror på att återhämtningsgraden är generellt sett betydligt högre vid avsaltning av bräckt vatten med samtliga avsaltningstekniker.

Det finns olika sätt att hantera rejektvattnet på:

• Återföring till havet
• Avloppsreningsverk
• Injektion av djup brunn
• Markanvändning
• Indunstningsdammar

Den största utmaningen vid återföring av rejektvattnet till havet är val av lämplig plats där inga hotade eller stresskänsliga organismer förekommer. Dessutom behöver utsläppsplatsen ha starka undervattensströmmar för att ge tillräcklig utspädning. Rejektvatten har en hög densitet vilket innebär att vid svag vattencirkulation kommer rejektet att sedimentera till havsbotten och eventuellt orsaka lokal miljöstörning.

En annan metod för hantering av rejektvattnet är att leda det till närliggande avloppsreningsverk. Denna metod är endast lämplig för småskaliga avsaltningsanläggningar i närheten av storskaliga avloppsreningsverk, eftersom de kan tillhandhålla tillräcklig utspädning av rejektvatten utan risk för driftstörningar.

Rejektvatten kan även lagras i djupborrade brunnar. Dessa brunnar borras på mellan 500 till 1500 meters djup så att akviferen är tillräckligt separerad från grundvattnet och rejektvatten injiceras utan risk för saltträngning.

Till de mindre använda tekniker räknas markanvändning och avdunstningsdammar. Markanvändning innefattar bevattning av saltälskande (halofyta) växter med rejektvatten. Avdunstningsdammar är tätade bassänger där rejektvatten torkas med hjälp av solljuset. Gemensamt för båda teknikerna är att de främst används av små och medelstora avsaltningsanläggningar i områden där klimat- och markförhållanden möjliggör kontinuerlig tillväxt av saltälskande växter samt hög avdunstning.

Djupborrade brunnar, markanvändning och indunstningsdammar kan potentiellt medföra en risk för påverkan av grundvattnet. Därför är val av lokalisering med hänsyn till de geologiska och topografiska förhållande nödvändig för att säkerställa miljövänlig och säker bortledning av rejektvatten.

Att tänka på inför avsaltning – beställarstöd

Här belyser vi ett par aspekter som kan vara bra att tänka på för dig som funderar på att skaffa en avsaltningsanläggning eller har en befintlig. Se ovan för information om korrosion och det så kallade rejektet. Nedan tar vi  upp frågor om kostnader och egenkontroll.

Kostnader

När det gäller kostnader bör du beakta följande:

• Investering (köp av anläggning och installation)
• Åtgärder för ett bra råvattenintag samt lämplig bortledning av rejektvattnet
• Driftskostnad utifrån energiåtgång
• Skötsel och underhåll – serviceavtal, filterbyten, rengöring och provtagning
• Återinvestering

Det är svårt att ange ett prisintervall då anläggningen behöver anpassas efter framförallt råvattnets kvalitet och eventuellt andra behov och önskemål.

Driftskostnad utifrån energiåtgång

Den mest energieffektiva metoden för avsaltning i svenska förhållanden bedöms vara omvänd osmos. Omvänd osmos använder endast elektrisk energi som huvudsakligen används av högtryckspumpar. En småskalig avsaltningsanläggning har en energiförbrukning på cirka 1,5 kWh per 100 l vatten. För att möte vattenbehovet hos ett hushåll med fyra personer som använder ca 100 liter rent vatten per person och dygn, något lägre än den genomsnittlige svensken, behöver en avsaltningsanläggning vara i drift i cirka 4 timmar om dagen. Detta ger en ungefärlig elförbrukning på 2 190 kWh per år. I jämförelse använder en värmepump cirka 7 000 kWh per år.
(Källa exjobbet)

Bräckt vatten har relativt lågt osmosiskt tryck, ca 14-16 bar är tillräckligt fr effektiv avsaltning. Det relativt låga behovet av tryck gör att processen inte behöver lika mycket energi som havsvatten med högre osmosiskt tryck och därmed lägre kostnad för avsaltningen. Avsaltning av Västerhavet ställer betydligt högre krav på membrankapaciteten och avsaltningsanläggningar behöver specialanpassas för att klara av salthalten på över 8000 ppm.

Avsaltning förknippas ofta med en energiintensiv process. Detta bör dock nyanseras i vissa fall. Teknikutvecklingen har lett till en kraftig energieffektivisering av samtliga metoder för avsaltning. Hittills har utveckling av nya membran och effektivare förbehandlingsprocesser samt användandet av förnybara energikällor, till exempel solceller och användning av spillvärme från andra processer, lett till minskad energiåtgång.

Utgifter för skötsel och underhåll

Vatten och avlopp är fundamentalt för att kunna använda och njuta av sitt boende. Alla VA-anläggningar behöver korrekt skötsel och underhåll för att fungera som avsett. Som husägare bör du nog avsätta en budgetpost för detta i din boendekalkyl. Detsamma gäller återinvestering även om anläggning bör ha en lång livstid. Ju större investering, desto viktigare att avsätta medel för att förnya installationerna för eget vatten och avlopp.

Beakta utgifter för följande:

• Serviceavtal – årlig kostnad för service av fackman.
• Filterbyten – materialkostnader kopplat till förbehandlingen och eventuellt andra delar av anläggningen.
• Rengöring – beroende på rengöringsmetod kan det behövas inköp av kemikalier.
• Provtagning – analyskostnader för kemisk och mikrobiologisk analys, eventuellt analys av algtoxin

Apropå serviceavtal är det klokt att diskutera frågan med leverantör eller återförsäljare. Kanske ingår vissa utgifter i servicen, kanske tillkommer de vid behov.

Egenkontroll

Råvattenintaget och förbehandlingen är avgörande för driftssäkerhet, kvalitet på dricksvattnet och ekonomin för avsaltningen. Dessa moment beskrivs mer ingående ovan. Ett bra råvatten tillsammans med en anpassad förbehandling, saltavskiljning och efterbehandling bäddar för såväl förväntad vattenkvalitet och driftsekonomi. Ett onödigt förorenat råvatten, ofullständig eller felaktig förbehandling leder till osäker vattenkvalitet och försämrad driftsekonomi.

Förebyggande arbete

Det är avgörande att du följer anvisningar från leverantören. Att föra journal är ett effektivt sätt för kontroll av anläggningen och möjliggör upptäckten av eventuella driftstörningar i tid samt tydliggör eventuella störningstrender.

En drift- och skötselinstruktion eller motsvarande bör alltid följa med köpet. Som köpare bör du efterfråga sådan information i samband med investeringen så att du vet vad som förväntas av dig när det gäller drift och underhåll.

Att teckna serviceavtal innebär en överenskommelse med till exempel leverantören om att de servar anläggningen regelbundet. Vad servicen innebär varierar med anläggning och företagens tjänster och bör förtydligas så att frågor om service och underhåll inte faller mellan stolarna. Du som ägare förväntas till exempel i regel utföra löpande underhåll och kontroll medan servicen kan handla om felsökning och mer avancerat underhåll.

Det finns inga lagkrav som tvingar dig som ägare av en avsaltningsanläggning att teckna serviceavtal men du ska vara medveten om att teknikleverantörens ansvar för hur anläggningen fungerar stannar vid själva produkten. Att ta med utgifter för ett bra serviceavtal i sin budget kan ses som en försäkring för att undvika driftsstörningar.

Provtagning

Att regelbundet ta prov och analysera sitt dricksvatten ger en bra översikt. Det är mycket värdefullt att ha en serie prover, till exempel ett prov per år, som referens om vattnets kvalitet skulle förändras.  Vid den regelbundna provtagningen bör dricksvattnet analyseras både vad gäller kemiska och fysikaliska samt mikrobiologiska parametrar som vi så kallad normal analys. Eftersom det avsaltade vattnet är ett producerat dricksvatten hamnar det lite utanför det normala. Livsmedelsverket föreslår att följande parametrar analyseras:

• Alkalinitet
• Klorid
• Konduktivitet (eventuellt)
• Mikroorganismer
• pH

Om du märker av att råvattnets temperatur ökar kan det finnas skäl att analysera med avseende på algtoxin, cyanotoxiner. Detsamma gäller vid algblomning. Tillverkaren av avsaltningsanläggningen bör kunna svara på hur du bör övervaka din vattenkvalitet.

Övrigt

Som enskild husägare kan konsekvenserna blir kännbara vid ett eventuellt driftsstopp. Det kan handla om elavbrott, membranbyte eller andra oförutsedd men akuta åtgärder. Tänk därför till kring alternativa vattenkällor vid oväntade händelser.

Hälsorisker med avsaltat vatten?

I dagsläget saknas tillräcklig kunskap för att kunna säkert kunna säga att det finns hälsorisker. Avsaltat vatten klassas som vatten med lågt mineralinnehåll och jämställs med mineralfattigt grundvatten. Det man säkert kan säga är att man bör återmineralisera vattnet för att minimera korrosion på ledningar, få ett lämpligt pH-värde och justera smaken på vattnet.

Utifrån kunskapssammanställningen och kontakter under 2020 finns ett fåtal studier som pekar på eventuella risker med avsaltat dricksvatten som sitt dricksvatten. De risker man då pekat på handlar om risk för brist av kalcium och magnesium som i sin tur kan ge ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar då mineralrikt dricksvatten anses ha en viss skyddande effekt mot hjärt- och kärlsjukdomar. Man pekar på risk för natriumbrist då avsaltat vatten inte släcker törsten lika bra som mineralrikt vatten vilket gör att man dricker mer och därmed kissar mer och kan då förlora mer mineraler än vad man får i sig. En annan möjlig hälsorisk är risken för sämre tandhälsa då lagom halt av fluor ger visst skydd mot karies. Men dessa hälsorisker är alltså inte säkerställda. Rådet är som sagt att återmineralisera det avsaltade vattnet av flera skäl.

En annan hälsoaspekt med att använda havsvatten som råvatten är risken för att få algtoxin, cyanotoxiner. i sitt vatten. Algtoxiner i dricksvatten utgöra en möjlig hälsorisk på lång sikt då de ackumuleras i levern. Risken för förekomst av högre halter algtoxiner i dricksvatten från avsaltningsanläggningar i normalt skick bedöms dock vara mycket låg.

De risker som lyfts ovan handlar till stor del om situationer där man enbart har avsaltat dricksvatten som dricksvattenkälla. Som boende med småskalig avsaItning kommer man sannolikt att dricka kranvatten från olika källor, inte enbart hemmets vatten.

Skäl till att inte avsalta grundvatten

Det vanligaste råvattenkälla för avsaltning är havsvatten och framförallt bräckt havsvatten från Östersjön. Det förekommer att borrade brunnar drabbas av saltvatteninträngning. Det kan handla om forntida så kallat relikt saltvatten, saltvatten från havet (recent) eller vägdagvatten där vägsalt förorenat brunnen.

Livsmedelsverket avråder från att avsalta grundvatten med förhöjda kloridvärden.  Istället råder man att undvika förorening av grundvattnet och fokusera på brunnen och dess lokalisering. I Livsmedelsverkets faktaskrift från 2024, Dricksvatten från små dricksvattenanläggningar för privat bruk, skriver man bland annat följande.

”Avsaltas ett grundvatten med höga salthalter, finns en stor risk att problemet förvärras och att omkringliggande brunnar påverkas negativt. Grundvattentäkten kan alltså förstöras för flera än för det enstaka hushållet.”

Risken för saltinträngning ökar om grundvattennivåerna är låga. Detsamma gäller om hushållets vattenuttag ökar så att vattennivån i brunnen sjunker. Avsaltning kräver i regel ett ökat vattenuttag då en viss andel av råvattnet blir så kallat rejektvatten och avskiljs i processen. Ett ökat vattenuttag kan påverka vattenkvaliteten negativt i angränsande brunnar, egna och grannarnas. Om flera hushåll har problem med saltinträngning i grundvattnet och löser det med avsaltning kan alltså grundproblemet förvärras och i synnerhet under torra perioder med låga grundvattennivåer.

Två skäl som gör avsaltning av grundvatten problematiskt:

1. Ökat vattenuttag
2. Kvittblivning av rejektvattnet

När havsvatten avsaltas skickas i regel rejektvattnet tillbaka till havet. Se ovan för olika sätt att hantera rejektvattnet. Om man avsaltar grundvatten har man kanske ingen naturlig kvittblivning av det salta vattnet. Kontakta ditt miljökontor för att diskutera risker och alternativ för rejektvattnet.

Marknadsöversikt och rapport från 2020

Denna informationssida om småskalig avsaltning bygger på examensarbetet Avsaltning utanför kommunalt verksamhetsområde för allmänt VA från 2020. Rapportens resultatdel innehåller en marknadsöversikt med 6 produkter.

Ladda ned

Marknadsöversikt med 6 produkter för småskalig avsaltning, från 2020.

Hela examensarbetet med exempelsamling och produkter för småskalig avsaltning, från 2020.

Avloppsguidens kommentar

Om du planerar för en småskalig avsaltningsanläggning och bedömer att bortledandet av rejektvattnet kan medföra påverkan på miljön bör du kontakta ditt lokala miljökontor på förhand för att stämma av.

Utöver rejektvattnet genererar avsaltningen avfall och avloppsvatten som till exempel använda filter, tvättvatten och rengöringslösningar. Dessa måste också hanteras ansvarsfullt.

Om du har eget dricksvatten är det sannolikt att du också har en egen avloppsanläggning. Dessa är inte designade för att omhänderta rejektvatten eller annat avloppsvatten från avsaltningsanläggningar.

Läs på och hitta hjälp

Avloppsguiden har framför allt använt sig av följande vägledningar och informationsmaterial som källor för informationen om egen brunn. För att anlägga egen brunn behöver du sannolikt ta hjälp av en brunnsborrare eller projektör av vatten och avlopp. Kanske finns det ett företag som arbetar nära dig vi Avloppsguidens entreprenörsregister – Hitta hjälp

Du hittar mer information som stöd inför beställning av brunnsborrning samt broschyrer och länkar under sidan Anlägga ny vattenbrunn